Vitaestilo 
0
0
Att våga utmana sig själv kan i ord låta enkelt men i verkligheten vara betydligt svårare.
Jag har sedan barnsben åkt skidor på både längden och bredden. I unga år tävlade jag i längdåkning och utförsåkning har jag haft som hobby sen urminnes tider.
Sen har saker och ting förändras genom åren, eller framför allt dom sista åtta åren, efter olyckan, då jag blivit begränsad i det jag gör.
Några år efter olyckan stod jag dock på slalomskidorna igen, dock med en försiktighet, men det gick, vilket jag var väldigt glad över. Åren gick och jag blev bara sämre och sämre i min fot vilket till slut ledde till att jag inte kunde åka skidor alls.
I maj förra året stod jag inför det faktumet att om jag skulle kunna få ett något så när drägligt liv med viss rörlighet behövde jag operera in en fotledsprotes, vilket jag gjorde som ni som följt mig genom åren ”var med på”.
Som ni också vet är jag ju inte den personen som sitter still och väntar på bättre tider :-).
Något som jag saknat och velat tillbaka till så är det skidåkningen, längd kan jag nog för gott lägga på sidan, det fungerar inte, tyvärr! Då återstår det att prova det som går mer utför…
Igår tog jag tag i det och utmanade mig själv. Med klockan på tidig rigning, skidorna i bagaget och gpsen på Borlänge så bar det av mot Romme Alpin.
Envis som jag är så ska allting gå, allting ordnar sig… men vad gör man när man märker att man inte får på sig pjäxorna på den skadade foten?! Hade provat hemma och kände att det var lite problem men tänkte att det ordnar sig, och det gjorde det! Med hjälp, måste bli bättre att be om hjälp inser jag!
Skidor, pjäxor, stavar och hjälm på plats och jag möts av en vinterskrud som knappt går att beskriva, så magiskt vackert. Vi tar liften upp på toppen och startar med dem svarta nedfarten, naturligtvis :-). Jag känner redan när jag kliver ur liften att foten inte känns bra, jag är helt bortdomnad, känner ingenting, men ”det blir nog bra” när jag börjar åka …. Näe! Det blev det ju inte, det gjorde så jäkla ont, varenda sväng var en pina, fan också tänkte jag!!
Väl nere igen så ville jag ändå upp, kunde inte ge upp efter bara ett åk. Så jag fick hjälp att knäppa upp pjäxorna i liften på väg upp, spände dom på toppen och försökte igen… å helt plötsligt släppte det, jag kunde åka utan någon större smärta. Ner för pisten, knäppte upp pjäxan, upp igen och så höll jag på. En sån härlig känsla att kunna stå på skidorna igen.
Men ingenting kommer att bli som förut, jag har, utan att skryta, varit ganska duktig på att åka skidor, det har varit alla dess nedfarter och det har gått fort, idag får jag inse att många av dom svarta pisterna är ett minne blott och att farten är långsammare, men jag kan ialllafall åka skidor.
Kvälken och natten har vi tillbringat här i Borlänge, bott på hotell, varit ut och ätit och nu är det dags för frukost. Borlänge är väl ingen metropol direkt men skönt att få komma bort och koppla av lite grann 🙂
Ikväll är det full fart igen, Fashion Week startar upp i Stockholm så ikväll är det modevisning på Grand Hotel… Ingen rast och ingen ro 🙂
Hoppas ni haft en fin helg och var inte rädd för att utmana er själva!
Kram
Bra jobbat!! 🙂 Härligt när man klarar av sina utmaningar Helen!
Själv har jag en utmaning framför mig att kliva upp i hästsadeln igen, jag som vuxit upp med hästar & ridit mycket var med om en ridolycka där jag gick omkull med en häst i ett stort avrinningsdike mellan åkrarna på landsbygden & fick hästen över mig, efter det har jag inte ridit men nu har dottern utmanat mig att följa med på en ridtur, och jag ser faktiskt fram emot det, men skräckslagen kommer jag nog att vara!! 🙂 <3
Tack
Du kommer att klara det galant, men jag förstår din känsla
Kram
Helen
<3 🙂
Åh jag tänkte att hoppas allt går väl med foten! Härligt att iaf kunna glida på skidorna även om det bara blir grön eller blå nedfart ⛷
Ja det är en härlig känsla och jag mår bra även idag 🙂
Kram
Du är fantastisk. Kraaaam Inger
Tack snälla 🙂
Kram